Jag väntade nästan 15 år med att ta upp ridningen efter det att jag flyttade från Göteborg till Stockholm 2005. Nu i efterhand fattar jag inte varför men väljer att tro att allt har en mening.
Jag hade egen häst på gymnasiet som jag tävlade med i hoppning. I början på 1995 skadades jag dock svårt i samband med en tävling och när jag vaknade upp på sjukhuset kom beskedet: Du kommer inte kunna rida igen, i alla fall inte de närmaste åren. Jag fick aldrig mer sitta upp på min älskade häst, Betty Boop. Dagen när hästtransporten rullade iväg med henne då hon blivit såld är ett minne som länge brände i hjärtat... Det var några svåra år som följde. Jag tappade bort mig själv, min identitet, mina drömmar.
Efter några år hyrde jag en häst 1-2 gånger i veckan och det var härligt. Men stallet låg jättelångt bort från där jag då bodde så det var ett projekt på flera timmar att åka dit ToR. Det kändes alltför stökigt och när jag flyttade till Stockholm blev det inte av att jag tog upp ridningen igen. Och sedan kom barnen, flyttar, nya jobb, skilsmässa, nya relationer, livet. Min längtan efter att rida och vara i stallet trängdes bort. I nästan 15 år.
När jag föreläser om stress pratar jag ofta om att många av oss är som en vuxenversion av Alfons Åberg. Det finns en bok där han "ska bara" leka med gröten, pyssla på rummet, fixa och dona INNAN han kan gå till dagis med sin alltmer frustrerade pappa 🙂 Och jag har min egen erfarenhet på det temat. Det var mycket "jag ska bara" och vips så hade 15 år passerat...
Tjejerna pratade om sin längtan efter att börja rida men det är en svår sport att satsta på när inte båda föräldrar vill. Jag ställde oss ändå i kö förra våren för att få en uppfattning om hur långa väntetider det är, jag trodde att det kunde vara flera års kö till ridskolan. Men vi fick plats, alla tre!
Och vi började rida förra hösten, vi hittade en modell som funkar där jag sköter allt. Första gången jag satt upp och red mitt första pass i paddocken var speciell. Det var som att en del av mig kopplades på igen. En del som aldrig riktigt försvunnit. Som att allt på något sätt fanns kvar, minnen och muskelminnen och kunskaper. Det var en väldigt häftig känsla, att mellan 26 och 41 hade jag knappt suttit på en häst. Och ändå var det som att jag aldrig suttit av...
Jag tror att den största framgångsfaktorn och nyckeln till att jag lever min dröm igen (i liten skala i alla fall, klart jag drömmer om en egen häst) är att vi hittat ett helt fantastiskt ställe att rida på. Bogesunds gård & ridskola som ligger alldeles i närheten av Vaxholm är precis ett sådant ställe som jag drömt om.
Först och främst har de en filosofi som långt ifrån alla ridskolor har. Hästarna går inte fler än två pass per dag, kommer ut i riktiga hagar dagligen, är väldigt välskötta och fina att rida. Det är ganska små grupper och jättebra tränare. Familjen som driver gården är engagerad, varm och otroligt jordnära. Det är aldrig "rullande band" utan innan min lektion har jag gott om tid att pyssla med min häst, och även efteråt. Det är så nära att ha en egen häst man kan komma, genom att rida på ridskola 😊
Finaste Vidar, världens snällaste i boxen. Som en stor nallebjörn. I stallet finns inga tankar på mobilen, sociala medier, jobbet, coronavirus, livet utanför. Så fort jag sätter min fot i stallet så är det bara nuet som räknas. Älskar den känslan!
Godmorgon, söndagen den 14 juni!
Åhhhhhh, jag vill bevara varenda sekund av dessa sommardagar i en liten ask och plocka fram vid behov. Den här våren har ju försatt många av oss i ett lugnare tempo. Borta är flängiga turer till köpcentrum och miljoner timmar pendling till jobbet. Borta är att gå och handla i tid och otid, trängsel och stress. Borta är (över)fulla kalendrar och för lite tid för återhämtning, även på helgen. Borta är en sommar där det ska hinnas med massor av aktiviteter.
Istället. En sommar hemma, utomhus. Hemester. Lugn, vila, möjligheten att få en paus. Det känns långt borta att boka resor, planera för konserter, fester. Och det känns helt ok. För vi bor ju ändå i världens vackraste land ♥ Varenda person jag pratat med ger uttryck för att det ska bli ganska skönt ändå att lufsa runt här hemma en hel sommar. Vad känner du?
Nu ska jag göra kaffe, sätta mig i solen på altanen och bara lyssna på måsarna som verkar ovanligt (morgon)pigga 🙂 Och kontentan av detta inlägg är en påminnelse till mig själv och till dig; skjut inte upp dina drömmar. De kanske inte alls handlar om "reach the stars" och ligger 10 år fram i tiden utan handlar om att komma in igenom en stalldörr igen. Lukta på en varm häst, kratsa hovar, trava runt i en manege, mocka lite skit.
Min mamma väntade hela sitt liv med att använda sina bästa kristallglas. När hon fick Alzheimers hade hon inte längre någon glädje av dem. Nu står de i mitt kök och ibland dricker jag mjölk ur ett, bara för att. Bara för att jag kan, för att jag lever. Så skjut inte upp dina drömmar och önskningar. Det finns alltid en väg framåt.
KRAMAR