Att stänga en dörr är att öppna en annan ✨

(null)
Vissa köper dyra träningskläder innan en börjar springa, andra präglar snygga anteckningsböcker innan studierna tar sin början. Vissa inser att löpningen inte var rätt grej och låter de sprillans nya löparskorna hamna längst in i garderoben. Andra upptäcker att ett fyraårigt masterprogram inte heller var rätt investering men inte fasen ska denna bok hamna under några dammråttor i en skrubb. Nänä, den ska påminna mig om att jag provade i alla fall ♥
(null)
Att stänga en dörr är att öppna en annan. Att tacka nej är också att tacka ja. Är det något jag vill lära mina barn så är det att våga prova och att inte se ett misslyckande som ett nederlag utan en möjlighet till att lyckas med något annat, eller i en annan form.
 
Jag kommer sannolikt aldrig att stoltsera med en master i folkhälsovetenskap men hellre det än att släpa mig igenom fyra år av studier bara för att jag inte kan erkänna att det inte var rätt beslut. Och i ärlighetens namn vill jag inte forska utan fortsätta jobba med människor i det lilla formatet. Men jag är glad att jag kämpade mig igenom den första kursen och väckte en nyfikenhet för folkhälsa som ämnesområde.
 
Den närmaste veckan kommer jag att jobba hårt med mitt slutarbete och kan ju se det som mitt examensarbete, min egen masterutbildning blev visst bara 7,5 hp och det funkar ju, det också ♥ Jag kommer att utforska coronavirusets effekter på folkhälsa kopplat till KASAM (känsla av sammanhang), det finns av förklarliga skäl inte oändligt med forskning inom det området men det är sjukt intressant tycker jag.
 
Och hur det nu än blev, så har jag ju en jäkligt snygg anteckningsbok att fortsätta skriva i. Jag kanske bara kan stryka över folkhälsovetenskap och skriva "masterprogrammet i att vara människa" istället. Det kan gott få vara 100 år långt 😍
 
KRAM

Året som blev och som inte blev (som tänkt) ❤

(null)
Året som blev och som inte blev (som tänkt) och som blev något annat ♥ Vi har alla våra historier och våra minnen, kopplade till detta år. Vi har alla ett "nu" som ser ut på olika sätt och vi har alla en framtid, en morgondag. Jag funderar mycket på min framtid. På min morgondag. För jag behöver hitta tillbaka till ett sammanhang där jag får möjlighet att bidra och känna meningsfullhet, på samma gång.
(null)
Trust the Journey. Lita på att resan tar dig framåt. Just i år är det kanske vårt allra viktigaste verktyg, att våga känna tillit. Att våga tro på att det kommer något gott ur den här kampen som världen utkämpar tillsammans.
 
Alla har vi vår unika berättelse kring detta år och jag har känt ett behov den senaste tiden av att sätta ord på min, för att hitta kraften till att få en nystart. För att få ett avslut på det som inte blev (som tänkt) och för att gå in i något nytt som blir min fortsatta resa i livet.
(null)
På ett sätt började min berättelse för 2020 redan för flera år sedan med drömmar och planer, på ett annat sätt började den på alla hjärtans dag i år. Det var min sista arbetsdag på Unionen som varit min arbetsplats sedan 2006, nu skulle jag gå på tjänstledighet under hela 2020 för att testa min dröm, att starta egen verksamhet som konsult.
 
Jag och Jocke hade planerat länge för att åka till Yasuragi och fira in det nya livet och det stora steget. Planen var att först åka in till jobbet för att få ett avslut men det blev en riktig skitdag av anledningar jag håller utanför bloggen så jag kom aldrig iväg till jobbet en sista gång. När vi väl anlände till Yasuragi den eftermiddagen kändes det ändå så mysigt och spännande. NU. TAR. JAG. STEGET. Nu vänder jag blad.
 
Väl installerade på hotellrummet, precis innan vi skulle gå till introduktionen för SPA-vistelsen ringde telefonen. Det var pappa. Han gick rakt på sak, "mamma är döende". Jag visste att mammas tid på jorden kunde vara nära sitt slut men vem är väl fullt förberedd på att få det beskedet? Fina, lilla, mamma med det största av hjärtan som burit mig och älskat mig och tagit hand om mig på alla de sätt hon kunde och förmådde 💜
 
Just den här helgen skulle det bli svår storm i Västra Götaland och människor rekommenderades att stanna hemma. Vi vågade inte sätta oss i bilen och åka ner till Göteborg utan avvaktade. Och det blev ett väldigt fint dygn på Yasuragi, så många känslor som fick tillåtelse att husera fritt inom mig.
 
På måndag morgon, min första dag som egen företagare, åkte jag tåg ner till Göteborg och satte mig vid mammas säng. Hon andades fortfarande och någonstans vill jag tro att hon upplevde min närvaro i rummet. Min syster som bor i Italien hade träffat henne några dagar tidigare så nu hade alla vi fyra barn fått säga hejdå. På natten somnade hon in, med en sköterska bredvid sig i rummet. Vi alla i familjen är så oändligt tacksamma över att hon fick somna in utan att behöva vara ensam, och att vi fick en sista stund med henne på tisdagen. Så fridfullt låg hon där med en ros i handen och ett brinnande ljus vid sin sida. Mamma. Du har det så mycket bättre nu, där du är.
 
Jag åkte tillbaka till Stockholm och kände en tillförsikt inför framtiden trots att coronaviruset nu fanns med på näthinnan, för varje dag allt mer närvarande som vi alla vet. Jag hade hittat en väldigt trevligt kontorshotell här i Vaxholm där jag hyrde plats för tre månader framåt till att börja med. Jag bokade möten, gick på möten, skrev avtalsförslag och jobbade på nya föreläsningar och koncept. Jag minns så väl fredagen den 6:e mars, jag signade då ett avtal med en välrenommerad agentur för föreläsare och vi drack champagne här hemma på kvällen. Och samtidigt blev oron större och större och större i samhället, insikten kring att vi alla befann oss på väg mot stormens öga, en pandemi.
 
Fredagen därpå, den 13 mars, begravdes mamma i Göteborg och under den vecka som fortlöpt efter att vi druckit champagne här hemma började samhället stänga ner på alla plan. Även min dröm slocknade dag för dag, det här kommer inte att fungera. Jag hade inget fundament att stå på, det var ju det jag höll på att bygga för fullt.
 
På mammas begraving kramades vi inte, tog inte i hand och höll avstånd till varandra. Jag kramde inte ens pappa. Och de äldre släktingarna och vännerna valde klokt nog att inte komma alls. En väldigt speciell känsla. En väldigt speciell dag.
 
Veckan därpå kontaktade jag min tidigare chef och bad om att få avsluta min tjänstledighet. I början på april fick jag komma tillbaka till Unionen, en arbetsplats att vara lite extra stolt över i dessa tider. Jag har nu jobbat snart i sju månader med att teckna avtal kring korttidspermitteringar och varje dag är jag tacksam över den trygghet mitt jobb innebär, i en tid av turbulens.
 
Jag hade ingen buffert när jag gick på tjänstledighet, för den här slags osäkerhet i världen. När alla mina inplanerade uppdrag ställdes in på löpande band kunde jag inte ta höjd för en framtid jag inte visste något om. Jag har hittat en acceptans kring det, jag kunde inte ha gjort på något annat sätt.
(null)
Var står jag idag? De senaste månaderna har jag tappat kraft, glädje, tilltro till min egen förmåga och min energi. Hur har det blivit så? Jag tror att det beror på att det nu har gått ganska lång tid utan att jag har någon riktning, utan att jag får använda min kompetens.
 
Jag har alltid försökt vara en person som kavlar upp ärmarna och bidrar där jag kan. Som inte klagar i onödan. Men jag har en drivkraft inom mig som är stark och som inte längre får komma till uttryck. Jag vill jobba med människor, med att stötta och utveckla och att inspirera. Jag möter människor i Självmordslinjen på min fritid, i mitt ideella uppdrag, och i de mötena finner jag mening. Men efter sju månader på jobbet med att arbeta med dokumentation, administration och att teckna avtal på löpande band har jag börjat tappa glädjen.
 
Everything will be ok. Det är ett fint mantra tycker jag, i olika skeenden i livet. Det blir bra. Igen.
(null)
Jag har så mycket att fortsätta ge, utifrån min kompetens och utifrån mina drivkrafter. Och jag inser alltmer att det behövs en balans mellan att ställa upp för andra och att ställa upp för sig själv. Jag behöver verkligen syre igen, för att kunna bidra både där det behövs och med det jag kan och brinner för. 
(null)
Året som blev och som inte blev (som tänkt). Men tänk om... Tänk om det här är året då Universum vill att vi ska fokusera vår kraft på att älska oss själva. Inte på att resa, inte på att sikta mot nästa "femårsplan", inte på att önska oss att vara någon annan, utan att landa i att vara oss själva.
 
Jag har en kropp som varit i obalans de senaste månaderna och det som oroar mest är en kommande mammografiundersökning och ultraljud. I tider med oro på flera plan känns det klokt att älska sig själv lite extra, ha lite tålamod med sina känslor och vara lite extra generös mot sig själv.
 
Ta hand om dig ♥ Och kanske vill även du skriva ner din historia? Om året som blev. Och som inte blev (som tänkt). Jag känner att det var värdefullt att få göra det, att orden nu finns på pränt. De är uttalade, det är ett första steg på livets fortsatta resa. Ett första steg mot att känna tillit och att samtidigt våga ge uttryck för sina behov. För de finns ju där, även detta år.
 
KRAMAR