Idag skullle vi alla sex ha åkte till Altea i Spanien i över två veckor för att fira att mina svärföräldrar fyllt/fyller 70 år ♥ Totalt var vi 13 personer som skulle åka, hela Jockes familj, och det hade vi sett fram emot i nästan ett år. Nu är ju inte den här besvikelsen originell på något sätt, det är många som haft alla möjliga slags drömmar framför sig i år, giftermål eller andra stora firanden, som skjuts på framtiden. Men jag kan ändå få tycka att vissa dagar kan man få säga "jävla skit(coronavirus)!".
Jag läste igår på Håkan Hellströms instagram: "Ahhhgghhh! Ikväll skulle vi ju ha spelat... Och i det här otroliga vädret. Jaja. Fasen. Ett år till bara. Pust, pust, kämpa, kämpa, mot ljus alla. Luv."
Alltså, fy fan vad hårt det måste kännas. Ett fullsatt Ullevi (som sålde slut lika snabbt som nyinkommen DAX handsprit hos Apotea), strålande sol och värme, så mycket kärlek ♥ Stackars Håkan 🙂 Men jag tar till mig av hans rader. "Kämpa, kämpa, mot ljus alla." Exakt så är det ju, vi kämpar alla mot ljuset.
Och egentligen är det inte så svårt att njuta just nu, att vakna till sol och somna till sol, att vakna till ljus och somna till ljus. När jag gick upp 07.00 denna lördagsmorgon var det redan båtar och vattenskotrar ute på havet som var på väg att fånga dagen.
Och sommarlovet har börjat, bara en sådan sak! Vi kan väl alla minnas känslan när man var liten och heeeela sommarlovet låg framför ens fötter. Den frihetskänslan, nästan en oändlig tid av lediga dagar med sand mellan tårna och en glasspinne i handen. Eller, så BORDE det i alla fall få vara och få kännas för varenda jäkla unge på det här jordklotet 💕
När jag sitter här vid matbordet och tittar ut över vattnet är det lätt att bli lite filosofisk. Vi är så små, små obetydliga egentligen. I förhållande till så mycket annat. Havet, bergen, himlen, solen. Var och en av oss är knappt märkbar i större perspektiv. Men tillsammans är vi kapabla till så sjukt mycket, det har verkligen de senaste åren visat. Världsomfattande rörelser så som MeToo och Black Lives Matters. Och också förmågan att bekämpa detta virus. Eller att bekämpa terrorism i världen. Tillsammans kan vi göra så otroligt mycket gott, och alla betyder något i den kampen.
Jag kom precis att tänka på några textrader från en låt med Chainsmokers. Paris. Jag lyssnade mycket på den låten en period och jag tycker om texten som har en melankolisk ådra. Den går säkert att tyda på olika sätt men jag uppfattar den som en metafor för att lyckas (över)leva i en ibland galen värld men också om att finna en (egen) plats där allt känns ok. En plats som är värd att kämpa för. Jag tycker den passar bra för att avrunda det här inlägget. Vi faller tillsammans. Och vi reser oss tillsammans ♥
If we go down then we go down together
They'll say you could do anything
They'll say that I was clever
If we go down then we go down together
We'll get away with everything
Let's show them we are better
Let's show them we are better
Let's show them we are better
They'll say you could do anything
They'll say that I was clever
If we go down then we go down together
We'll get away with everything
Let's show them we are better
Let's show them we are better
Let's show them we are better
♥♥♥