Energi 365

Godmorgon underbara Sverige! När vädret är som det är dessa dagar känns allt lättare, ljusare, härligare. Det är fasen värt att ha stått på fuktiga bussar i januarirusket eller ha kurat ihop sig i novemberblåsten när försommaren kommer. Njutningen blir större, mer koncentrerad och tas inte för given. Jag älskar årstider! Alla fyra har verkligen sin charm. Sedan är det ju förstås liiiite lättare att njuta av livet en solig majmorgon än en blåsig novembermorgon på en överfull buss in till stan 🙂

 Idag saknar jag mitt mörka hår!!! Ytliga ting, jag vet... Men jag är inte säker på att det är 100 % jag att vara persikofärgad... Jag är lite ambivalent, vissa dagar tycker jag att det är fint och andra att jag ser glåmig och risig ut med min nya hårfärg. Vi får se till hösten, jag kanske går tillbaka till min urspungliga plan då :-)

 

Och när vi ändå är inne på det här med åldrande... Det som kan upplevas som störande rynkor är ju egentligen ringar på ditt eget årsträd. Att vara årsrik. Det borde inte vara något att känna stress över, utan enbart tacksamhet ♥ Fast det är lättare att se andras vackra rynkor än sina egna...

 

 

Härliga torsdag. Ridning på schemat i eftermiddag och tjejerna sover här inatt, de kommer en dag för tidigt. Det är för att jag och Jocke ska åka till Göteborg nästa torsdag, för mammas urnsättning. Jag vill gärna vara med även om det är en liten cermoni som går fort. Det är ändå en stor sak, att få vara vid mammas gravplats den stunden. Och få lägga en vacker blomma vid det ställe där hon nu ska få vila, för alltid.

 

Så speciellt det var när hon begravdes den 13 mars. Det som nu känns "normalt", kändes då väldigt avvikande och otryggt. Då, i mitten på mars, gapade hyllorna tomma i mataffärerna och på apoteken. Dödstalen ökade och ökade i södra Europa och allting kändes näst intill apokalyptiskt.

 

Idag känns det helt klart mer hoppfullt än det gjorde där och då, i mitten på mars. En dag i Göteborg då solen tittade fram precis när mammas begravning började. Det var en väldigt vacker stund ♥ Trots att vi inte fick krama varandra och höll avstånd. Livet... Jag tror meningen med alltihopa är att försöka vara nöjd. Inte rusa efter mer hela tiden, efter framtiden. Ta vara på dagen och att göra det bästa av den. Det är gott så.

 

Ha en härlig torsdag nu, stor kram!

 

Vad skriva som inte redan är sagt, inte redan är tänkt? Nyhetssändningarna avlöser varandra, Corona Special är inte namnet på en ny ölsort utan på ytterligare en extra insatt programpunkt i TV-tablån. Oro för äldre släktingars hälsa, för BNP, för jobben, kanske till och med för den inbokade semesterresan till Spanien i juni. Det är mycket som pågår, som aldrig någonsin pågått på just det här sättet i världen, förut.

 

I allt detta mörker finns ljusglimtar, vissa större och vissa mindre (men ändå naggande goda). Låt oss glädjas åt dessa också. Att Kina inte haft ett enda nytt coronafall (som inte kommit via inresande personer) det senaste dygnet är glädjande nyheter, likaså att Venedigs kanaler kommit till (djur)liv igen. Om vi zoomar in på det som pågår precis inpå knuten finns det också mycket att glädjas åt.

 

Här hemma i Vaxholm uppmärksammade jag några guldkorn tidigare idag när jag och Jocke var ute på promenad. Vi gick in på Gateau för att köpa var sin cappuccino och småpratade lite med expediten som berättade att de har bråda dagar just nu. Människor kommer in och köper hem lunchmackor och nybakat bröd som aldrig förr. På sushistället en bit bort stod människor på behörigt avstånd från varandra och köpte hämtmat, lite längre ner vid vattnet ringlade sig kön lång ut på kajen från Melanders som säljer nyfångade skaldjur och andra delikatesser från sjöar och hav. Endast en person åt gången inne i den lilla butiken samt minst en meter till personen framför i kön som troget väntade på att få köpa hem lite gott till gamla svärmor.

 

Åh, vad jag glädjs åt dessa gester! Det är såklart inga alltigenom altruistiska handlingar, folk vill ha en 10 bitars sushi till lunch och nyfångat till Let's Dance ikväll men ändå känns det som att det också finns en vilja att stötta de lokala företagarna och samtidigt visa respekt för varandra. 

 

Alla dessa små gester av omtanke får oss förhoppningsvis att tro att vi kan lyckas komma igenom den här ofattbara utvecklingen i vår värld. För att lyckas måste vi först tro att vi kan filosoferade den brittiske författaren Michael Korda och jag håller med. Det finns inget viktigare just nu än att vi behåller vår tro på att allt kan bli bra igen. Och när vi tror på det börjar vi bete oss utifrån det och det ena leder till det andra. Vi visar omtanke och respekt, för de som behöver skyddas allra mest just nu men också för alla oss andra. Vi känner samhörighet och känslan av sammanhang. Och på det sättet är vi redan på väg framåt, mot något nytt, kanske till och med något bättre.

 

Så om vi alla gör allt vi kan för att göra gott, i det stora och i det lilla, så kanske vi en dag ser tillbaka på den här tiden och tänker att det kom något väldigt värdefullt ur allt det svåra 💕 Det är väl något att kämpa för?

 

Ha en riktigt fin kväll & helg, kramar!

 

 

Jag satt nyss och tittade på nyhetsmorgon på TV4 med en kaffe i ena handen (och några hallonbåtar i den andra) när beskedet kom att Sara Danius gått bort. Sändningen var nästan slut men det hanns ändå med att ändra i manus och få in ett kort minnesinslag och ett tänt ljus framför en bild på henne. Det berörde mig djupt, inte kanske enbart nyheten om att en stark personlighet lämnat jordelivet allt för tidigt utan också de tankar som väcktes om alltings förgänglighet.

 

Livet. Vi kommer alla ha och mista det. Vi kommer alla, mer eller mindre länge, finnas kvar i andras nervsystem. Vi kommer alla göra avtryck, någonstans, på något sätt.

 

 

I slutändan är vi alla en. Även om vi enbart är en liten, liten länk i en enormt lång kedja av mänskliga öden så bidrar vi alla med vår egen plats i denna livets kedja.

 

Jag tänker idag på hur vi alla på vårt eget sätt bidrar till den här världen, många med kärleksfulla beteenden och en del med handlingar som är svåra att förstå. Krig pågår, invasioner pågår, handelskrig pågår, terror pågår. Alla våra handlingar skapar ju vår gemensamma tillvaro, hur världen ser ut idag och hur den kommer att se ut i framtiden. Vilken framtid vill vi ha och vara en del av?

 

Jag tror att något av det viktigaste vi kan göra är att hedra andra människor, visa att vi ser och bryr oss. I det lilla och i det stora. Att säga godmorgon på bussen, ge en komplimang, skriva en hälsning, hålla upp en dörr, le mot en främling, erbjuda vår hjälpande hand ibland. Alla dessa små handlingar av medmänsklighet bildar även de en kedja av kärleksfullhet som till slut räcker jorden runt. Vi behöver inte alla utföra stordåd men vi kan alla bidra till en mänskligare värld genom små gester av kärlek.