Året som blev och som inte blev (som tänkt) ❤

(null)
Året som blev och som inte blev (som tänkt) och som blev något annat ♥ Vi har alla våra historier och våra minnen, kopplade till detta år. Vi har alla ett "nu" som ser ut på olika sätt och vi har alla en framtid, en morgondag. Jag funderar mycket på min framtid. På min morgondag. För jag behöver hitta tillbaka till ett sammanhang där jag får möjlighet att bidra och känna meningsfullhet, på samma gång.
(null)
Trust the Journey. Lita på att resan tar dig framåt. Just i år är det kanske vårt allra viktigaste verktyg, att våga känna tillit. Att våga tro på att det kommer något gott ur den här kampen som världen utkämpar tillsammans.
 
Alla har vi vår unika berättelse kring detta år och jag har känt ett behov den senaste tiden av att sätta ord på min, för att hitta kraften till att få en nystart. För att få ett avslut på det som inte blev (som tänkt) och för att gå in i något nytt som blir min fortsatta resa i livet.
(null)
På ett sätt började min berättelse för 2020 redan för flera år sedan med drömmar och planer, på ett annat sätt började den på alla hjärtans dag i år. Det var min sista arbetsdag på Unionen som varit min arbetsplats sedan 2006, nu skulle jag gå på tjänstledighet under hela 2020 för att testa min dröm, att starta egen verksamhet som konsult.
 
Jag och Jocke hade planerat länge för att åka till Yasuragi och fira in det nya livet och det stora steget. Planen var att först åka in till jobbet för att få ett avslut men det blev en riktig skitdag av anledningar jag håller utanför bloggen så jag kom aldrig iväg till jobbet en sista gång. När vi väl anlände till Yasuragi den eftermiddagen kändes det ändå så mysigt och spännande. NU. TAR. JAG. STEGET. Nu vänder jag blad.
 
Väl installerade på hotellrummet, precis innan vi skulle gå till introduktionen för SPA-vistelsen ringde telefonen. Det var pappa. Han gick rakt på sak, "mamma är döende". Jag visste att mammas tid på jorden kunde vara nära sitt slut men vem är väl fullt förberedd på att få det beskedet? Fina, lilla, mamma med det största av hjärtan som burit mig och älskat mig och tagit hand om mig på alla de sätt hon kunde och förmådde 💜
 
Just den här helgen skulle det bli svår storm i Västra Götaland och människor rekommenderades att stanna hemma. Vi vågade inte sätta oss i bilen och åka ner till Göteborg utan avvaktade. Och det blev ett väldigt fint dygn på Yasuragi, så många känslor som fick tillåtelse att husera fritt inom mig.
 
På måndag morgon, min första dag som egen företagare, åkte jag tåg ner till Göteborg och satte mig vid mammas säng. Hon andades fortfarande och någonstans vill jag tro att hon upplevde min närvaro i rummet. Min syster som bor i Italien hade träffat henne några dagar tidigare så nu hade alla vi fyra barn fått säga hejdå. På natten somnade hon in, med en sköterska bredvid sig i rummet. Vi alla i familjen är så oändligt tacksamma över att hon fick somna in utan att behöva vara ensam, och att vi fick en sista stund med henne på tisdagen. Så fridfullt låg hon där med en ros i handen och ett brinnande ljus vid sin sida. Mamma. Du har det så mycket bättre nu, där du är.
 
Jag åkte tillbaka till Stockholm och kände en tillförsikt inför framtiden trots att coronaviruset nu fanns med på näthinnan, för varje dag allt mer närvarande som vi alla vet. Jag hade hittat en väldigt trevligt kontorshotell här i Vaxholm där jag hyrde plats för tre månader framåt till att börja med. Jag bokade möten, gick på möten, skrev avtalsförslag och jobbade på nya föreläsningar och koncept. Jag minns så väl fredagen den 6:e mars, jag signade då ett avtal med en välrenommerad agentur för föreläsare och vi drack champagne här hemma på kvällen. Och samtidigt blev oron större och större och större i samhället, insikten kring att vi alla befann oss på väg mot stormens öga, en pandemi.
 
Fredagen därpå, den 13 mars, begravdes mamma i Göteborg och under den vecka som fortlöpt efter att vi druckit champagne här hemma började samhället stänga ner på alla plan. Även min dröm slocknade dag för dag, det här kommer inte att fungera. Jag hade inget fundament att stå på, det var ju det jag höll på att bygga för fullt.
 
På mammas begraving kramades vi inte, tog inte i hand och höll avstånd till varandra. Jag kramde inte ens pappa. Och de äldre släktingarna och vännerna valde klokt nog att inte komma alls. En väldigt speciell känsla. En väldigt speciell dag.
 
Veckan därpå kontaktade jag min tidigare chef och bad om att få avsluta min tjänstledighet. I början på april fick jag komma tillbaka till Unionen, en arbetsplats att vara lite extra stolt över i dessa tider. Jag har nu jobbat snart i sju månader med att teckna avtal kring korttidspermitteringar och varje dag är jag tacksam över den trygghet mitt jobb innebär, i en tid av turbulens.
 
Jag hade ingen buffert när jag gick på tjänstledighet, för den här slags osäkerhet i världen. När alla mina inplanerade uppdrag ställdes in på löpande band kunde jag inte ta höjd för en framtid jag inte visste något om. Jag har hittat en acceptans kring det, jag kunde inte ha gjort på något annat sätt.
(null)
Var står jag idag? De senaste månaderna har jag tappat kraft, glädje, tilltro till min egen förmåga och min energi. Hur har det blivit så? Jag tror att det beror på att det nu har gått ganska lång tid utan att jag har någon riktning, utan att jag får använda min kompetens.
 
Jag har alltid försökt vara en person som kavlar upp ärmarna och bidrar där jag kan. Som inte klagar i onödan. Men jag har en drivkraft inom mig som är stark och som inte längre får komma till uttryck. Jag vill jobba med människor, med att stötta och utveckla och att inspirera. Jag möter människor i Självmordslinjen på min fritid, i mitt ideella uppdrag, och i de mötena finner jag mening. Men efter sju månader på jobbet med att arbeta med dokumentation, administration och att teckna avtal på löpande band har jag börjat tappa glädjen.
 
Everything will be ok. Det är ett fint mantra tycker jag, i olika skeenden i livet. Det blir bra. Igen.
(null)
Jag har så mycket att fortsätta ge, utifrån min kompetens och utifrån mina drivkrafter. Och jag inser alltmer att det behövs en balans mellan att ställa upp för andra och att ställa upp för sig själv. Jag behöver verkligen syre igen, för att kunna bidra både där det behövs och med det jag kan och brinner för. 
(null)
Året som blev och som inte blev (som tänkt). Men tänk om... Tänk om det här är året då Universum vill att vi ska fokusera vår kraft på att älska oss själva. Inte på att resa, inte på att sikta mot nästa "femårsplan", inte på att önska oss att vara någon annan, utan att landa i att vara oss själva.
 
Jag har en kropp som varit i obalans de senaste månaderna och det som oroar mest är en kommande mammografiundersökning och ultraljud. I tider med oro på flera plan känns det klokt att älska sig själv lite extra, ha lite tålamod med sina känslor och vara lite extra generös mot sig själv.
 
Ta hand om dig ♥ Och kanske vill även du skriva ner din historia? Om året som blev. Och som inte blev (som tänkt). Jag känner att det var värdefullt att få göra det, att orden nu finns på pränt. De är uttalade, det är ett första steg på livets fortsatta resa. Ett första steg mot att känna tillit och att samtidigt våga ge uttryck för sina behov. För de finns ju där, även detta år.
 
KRAMAR

Skjut inte upp dina drömmar ♥

(null)
Jag väntade nästan 15 år med att ta upp ridningen efter det att jag flyttade från Göteborg till Stockholm 2005. Nu i efterhand fattar jag inte varför men väljer att tro att allt har en mening.
 
Jag hade egen häst på gymnasiet som jag tävlade med i hoppning. I början på 1995 skadades jag dock svårt i samband med en tävling och när jag vaknade upp på sjukhuset kom beskedet: Du kommer inte kunna rida igen, i alla fall inte de närmaste åren. Jag fick aldrig mer sitta upp på min älskade häst, Betty Boop. Dagen när hästtransporten rullade iväg med henne då hon blivit såld är ett minne som länge brände i hjärtat... Det var några svåra år som följde. Jag tappade bort mig själv, min identitet, mina drömmar.
 
Efter några år hyrde jag en häst 1-2 gånger i veckan och det var härligt. Men stallet låg jättelångt bort från där jag då bodde så det var ett projekt på flera timmar att åka dit ToR. Det kändes alltför stökigt och när jag flyttade till Stockholm blev det inte av att jag tog upp ridningen igen. Och sedan kom barnen, flyttar, nya jobb, skilsmässa, nya relationer, livet. Min längtan efter att rida och vara i stallet trängdes bort. I nästan 15 år.
 
När jag föreläser om stress pratar jag ofta om att många av oss är som en vuxenversion av Alfons Åberg. Det finns en bok där han "ska bara" leka med gröten, pyssla på rummet, fixa och dona INNAN han kan gå till dagis med sin alltmer frustrerade pappa 🙂 Och jag har min egen erfarenhet på det temat. Det var mycket "jag ska bara" och vips så hade 15 år passerat...
(null)
Tjejerna pratade om sin längtan efter att börja rida men det är en svår sport att satsta på när inte båda föräldrar vill. Jag ställde oss ändå i kö förra våren för att få en uppfattning om hur långa väntetider det är, jag trodde att det kunde vara flera års kö till ridskolan. Men vi fick plats, alla tre!
 
Och vi började rida förra hösten, vi hittade en modell som funkar där jag sköter allt. Första gången jag satt upp och red mitt första pass i paddocken var speciell. Det var som att en del av mig kopplades på igen. En del som aldrig riktigt försvunnit. Som att allt på något sätt fanns kvar, minnen och muskelminnen och kunskaper. Det var en väldigt häftig känsla, att mellan 26 och 41 hade jag knappt suttit på en häst. Och ändå var det som att jag aldrig suttit av...
(null)
Jag tror att den största framgångsfaktorn och nyckeln till att jag lever min dröm igen (i liten skala i alla fall, klart jag drömmer om en egen häst) är att vi hittat ett helt fantastiskt ställe att rida på. Bogesunds gård & ridskola som ligger alldeles i närheten av Vaxholm är precis ett sådant ställe som jag drömt om.
 
Först och främst har de en filosofi som långt ifrån alla ridskolor har. Hästarna går inte fler än två pass per dag, kommer ut i riktiga hagar dagligen, är väldigt välskötta och fina att rida. Det är ganska små grupper och jättebra tränare. Familjen som driver gården är engagerad, varm och otroligt jordnära. Det är aldrig "rullande band" utan innan min lektion har jag gott om tid att pyssla med min häst, och även efteråt. Det är så nära att ha en egen häst man kan komma, genom att rida på ridskola 😊
(null)
Finaste Vidar, världens snällaste i boxen. Som en stor nallebjörn. I stallet finns inga tankar på mobilen, sociala medier, jobbet, coronavirus, livet utanför. Så fort jag sätter min fot i stallet så är det bara nuet som räknas. Älskar den känslan!
 
Godmorgon, söndagen den 14 juni!
Åhhhhhh, jag vill bevara varenda sekund av dessa sommardagar i en liten ask och plocka fram vid behov. Den här våren har ju försatt många av oss i ett lugnare tempo. Borta är flängiga turer till köpcentrum och miljoner timmar pendling till jobbet. Borta är att gå och handla i tid och otid, trängsel och stress. Borta är (över)fulla kalendrar och för lite tid för återhämtning, även på helgen. Borta är en sommar där det ska hinnas med massor av aktiviteter.
 
Istället. En sommar hemma, utomhus. Hemester. Lugn, vila, möjligheten att få en paus. Det känns långt borta att boka resor, planera för konserter, fester. Och det känns helt ok. För vi bor ju ändå i världens vackraste land ♥ Varenda person jag pratat med ger uttryck för att det ska bli ganska skönt ändå att lufsa runt här hemma en hel sommar. Vad känner du?
 
Nu ska jag göra kaffe, sätta mig i solen på altanen och bara lyssna på måsarna som verkar ovanligt (morgon)pigga 🙂 Och kontentan av detta inlägg är en påminnelse till mig själv och till dig; skjut inte upp dina drömmar. De kanske inte alls handlar om "reach the stars" och ligger 10 år fram i tiden utan handlar om att komma in igenom en stalldörr igen. Lukta på en varm häst, kratsa hovar, trava runt i en manege, mocka lite skit.
 
Min mamma väntade hela sitt liv med att använda sina bästa kristallglas. När hon fick Alzheimers hade hon inte längre någon glädje av dem. Nu står de i mitt kök och ibland dricker jag mjölk ur ett, bara för att. Bara för att jag kan, för att jag lever. Så skjut inte upp dina drömmar och önskningar. Det finns alltid en väg framåt.
 
KRAMAR

Sommarlov & Håkan Hellström

(null)
Idag skullle vi alla sex ha åkte till Altea i Spanien i över två veckor för att fira att mina svärföräldrar fyllt/fyller 70 år ♥ Totalt var vi 13 personer som skulle åka, hela Jockes familj, och det hade vi sett fram emot i nästan ett år. Nu är ju inte den här besvikelsen originell på något sätt, det är många som haft alla möjliga slags drömmar framför sig i år, giftermål eller andra stora firanden, som skjuts på framtiden. Men jag kan ändå få tycka att vissa dagar kan man få säga "jävla skit(coronavirus)!".
 
Jag läste igår på Håkan Hellströms instagram: "Ahhhgghhh! Ikväll skulle vi ju ha spelat... Och i det här otroliga vädret. Jaja. Fasen. Ett år till bara. Pust, pust, kämpa, kämpa, mot ljus alla. Luv."
 
Alltså, fy fan vad hårt det måste kännas. Ett fullsatt Ullevi (som sålde slut lika snabbt som nyinkommen DAX handsprit hos Apotea), strålande sol och värme, så mycket kärlek ♥ Stackars Håkan 🙂 Men jag tar till mig av hans rader. "Kämpa, kämpa, mot ljus alla." Exakt så är det ju, vi kämpar alla mot ljuset.
 
Och egentligen är det inte så svårt att njuta just nu, att vakna till sol och somna till sol, att vakna till ljus och somna till ljus. När jag gick upp 07.00 denna lördagsmorgon var det redan båtar och vattenskotrar ute på havet som var på väg att fånga dagen.
 
Och sommarlovet har börjat, bara en sådan sak! Vi kan väl alla minnas känslan när man var liten och heeeela sommarlovet låg framför ens fötter. Den frihetskänslan, nästan en oändlig tid av lediga dagar med sand mellan tårna och en glasspinne i handen. Eller, så BORDE det i alla fall få vara och få kännas för varenda jäkla unge på det här jordklotet 💕
(null)
När jag sitter här vid matbordet och tittar ut över vattnet är det lätt att bli lite filosofisk. Vi är så små, små obetydliga egentligen. I förhållande till så mycket annat. Havet, bergen, himlen, solen. Var och en av oss är knappt märkbar i större perspektiv. Men tillsammans är vi kapabla till så sjukt mycket, det har verkligen de senaste åren visat. Världsomfattande rörelser så som MeToo och Black Lives Matters. Och också förmågan att bekämpa detta virus. Eller att bekämpa terrorism i världen. Tillsammans kan vi göra så otroligt mycket gott, och alla betyder något i den kampen.
 
Jag kom precis att tänka på några textrader från en låt med Chainsmokers. Paris. Jag lyssnade mycket på den låten en period och jag tycker om texten som har en melankolisk ådra. Den går säkert att tyda på olika sätt men jag uppfattar den som en metafor för att lyckas (över)leva i en ibland galen värld men också om att finna en (egen) plats där allt känns ok. En plats som är värd att kämpa för. Jag tycker den passar bra för att avrunda det här inlägget. Vi faller tillsammans. Och vi reser oss tillsammans ♥
 
If we go down then we go down together
They'll say you could do anything
They'll say that I was clever
If we go down then we go down together
We'll get away with everything
Let's show them we are better
Let's show them we are better
Let's show them we are better
 
♥♥♥