För att lyckas måste vi först tro att vi kan ♥

(null)
Idag är det en vecka sedan min älskade mamma fick ett vackert och värdigt avsked i Maria kyrka, den kyrka i Göteborg där hon både konfirmerades och vigdes. Det var en speciell dag på flera sätt, självklart utifrån att en begravning alltid är synonym med en speciell dag men också för att denna tidiga vårdag kantades av tankar, oro och Folkhälsomyndighetens rekommendationer. Inga kramar, inga handslag, håll ett visst avstånd till varandra för att minimera risken för smittspridning. Att stå sida vid sida med familj och vänner vid sin mammas kista utan att få vara fysiskt nära är speciellt. Men sådant är alltings tillstånd just nu. Det är speciella tider. Väldigt speciella 💔
 
Vad skriva som inte redan är sagt, inte redan är tänkt? Nyhetssändningarna avlöser varandra, Corona Special är inte namnet på en ny ölsort utan på ytterligare en extra insatt programpunkt i TV-tablån. Oro för äldre släktingars hälsa, för BNP, för jobben, kanske till och med för den inbokade semesterresan till Spanien i juni. Det är mycket som pågår, som aldrig någonsin pågått på just det här sättet i världen, förut.
 
I allt detta mörker finns ljusglimtar, vissa större och vissa mindre (men ändå naggande goda). Låt oss glädjas åt dessa också. Att Kina inte haft ett enda nytt coronafall (som inte kommit via inresande personer) det senaste dygnet är glädjande nyheter, likaså att Venedigs kanaler kommit till (djur)liv igen. Om vi zoomar in på det som pågår precis inpå knuten finns det också mycket att glädjas åt.
 
Här hemma i Vaxholm uppmärksammade jag några guldkorn tidigare idag när jag och Jocke var ute på promenad. Vi gick in på Gateau för att köpa var sin cappuccino och småpratade lite med expediten som berättade att de har bråda dagar just nu. Människor kommer in och köper hem lunchmackor och nybakat bröd som aldrig förr. På sushistället en bit bort stod människor på behörigt avstånd från varandra och köpte hämtmat, lite längre ner vid vattnet ringlade sig kön lång ut på kajen från Melanders som säljer nyfångade skaldjur och andra delikatesser från sjöar och hav. Endast en person åt gången inne i den lilla butiken samt minst en meter till personen framför i kön som troget väntade på att få köpa hem lite gott till gamla svärmor.
 
Åh, vad jag glädjs åt dessa gester! Det är såklart inga alltigenom altruistiska handlingar, folk vill ha en 10 bitars sushi till lunch och nyfångat till Let's Dance ikväll men ändå känns det som att det också finns en vilja att stötta de lokala företagarna och samtidigt visa respekt för varandra. 
 
Alla dessa små gester av omtanke får oss förhoppningsvis att tro att vi kan lyckas komma igenom den här ofattbara utvecklingen i vår värld. För att lyckas måste vi först tro att vi kan filosoferade den brittiske författaren Michael Korda och jag håller med. Det finns inget viktigare just nu än att vi behåller vår tro på att allt kan bli bra igen. Och när vi tror på det börjar vi bete oss utifrån det och det ena leder till det andra. Vi visar omtanke och respekt, för de som behöver skyddas allra mest just nu men också för alla oss andra. Vi känner samhörighet och känslan av sammanhang. Och på det sättet är vi redan på väg framåt, mot något nytt, kanske till och med något bättre.
 
Så om vi alla gör allt vi kan för att göra gott, i det stora och i det lilla, så kanske vi en dag ser tillbaka på den här tiden och tänker att det kom något väldigt värdefullt ur allt det svåra 💕 Det är väl något att kämpa för?
 
Ha en riktigt fin kväll & helg, kramar!