Finns det något godare nu när sommaren kommer än en härlig, hemmalagad potatissallad med en bit grillat kött (gärna fläskkarré eller entrecote) och några goda såser? Och ett glas rött? Och en bit färsk baguette att suga upp det sista på tallriken med... Eller matjesill med färsk potatis, gräddfil, finhackad gräs- och rödlök, kokt ägg och knäckemacka med smör och en smakrik ost på. Tillsammans med ett glas skummande, kall öl? HUR äter man en sillunch utan kolhydrater undrar jag??? Jag "borde" börja med LCHF igen, dels för att jag gått upp ett par kilo på kort tid samt att jag känner mig konstant sötsugen och betydligt tröttare än tidigare i våras när jag var ganska strikt. Jag behöver bara få ur mitt system att jag älskar bröd, potatis och pasta. För det gör jag ju, jag tycker att köttbullar och potatismos är jättegott, pasta och en krämig sås med fläskfilé, färskt bröd med parmaskinka och brie. Mmmm :-) Men livet kanske inte måste innebära att man skall "unna" sig hela tiden. För det du tar någonstans, får du betala för i en annan ände. Så är det ju. Jag tror att det är väldigt få förunnat att vara smala och ändå äta precis ALLT och HELA tiden. Eller att vara duktiga i skolan fast aaaaaaldrig plugga. Eller att vara smidiga och vältränade fast utnyttja sitt gymkort två gånger per år. Jag har ju lite svårt med det där... Vill gärna ha och äta kakan om du förstår vad jag menar även fast jag förstås vet att det GÅR ju faktiskt inte. Nej, det får väl bli sill med blomkål i år till midsommarlunchen (buhu)... För jag känner mig inte nöjd med mig själv längre och det handlar ju inte om vad jag väger och inte väger i förhållande till någon annan utan bara om hur jag känner mig i förhållande till mig själv. Och då kanske priset att skippa kolhydraterna ett tag är värt det. Jaaaa. Det är det känner jag nu :-)
Vad syftar jag då på med rubriken till detta inlägg? Jag vet inte hur du har det i ditt liv men så länge jag kan minnas i mitt eget liv så kantas det av uppförsbackar och nedförsbackar hela, hela tiden. I och för sig verkar det ju finnas människor vars berg- och dalbana är att jämföra med Nyckelpigan medan min egen mer påminner om Balder (på Liseberg). Jag tror att det till stor del har att göra med hur man är som person. Jag som grubblar, tänker, funderar, analyserar och ältar påverkar nog själv att det går upp och ner i livet men samtidigt har jag varit med om en del skit rent ut sagt. Och jag har varit med om många fantastiska upplevelser också. Men varje gång som livet flyter på så blir jag orolig. Och känner att hur länge kommer det att vara lätt och skönt den här gången? Innan det händer något som ställer saker på sin spets igen? Och ja, nu är jag där. Igen. Står inför ett val som kommer att påverka hela mitt liv. Min framtid. Och inte bara min. Det är ju det som är det jävligaste, att mina beslut påverkar andra människor också. Det löser sig säkert, förr eller senare kommer en ny skön nedförsbacke med vinden som kittlar i nacken och ett sug i magen som får mig att älska livet. Det är bara det att just nu är tåget på väg uppför, upp mot toppen, den där första hemska uppförsbacken i Balder som aldrig tar slut. Känns det som när man är mitt i vill säga.
Nej, Caroline!!! Stopp och belägg. Låt dig inte gå in i ett svart hål denna gång, hantera detta på ett vettigt sätt. Tänk på dig själv, utgå från dina värderingar, drömmar, förhoppningar. Hur du än väljer så kommer det att bli bra. Det blir bra om du tillåter dig att tro på det. Det blir bra om du är sann mot dig själv. Det blir bra om du vill att det skall bli bra!
All kärlek till er, idag är en grubblardag och då blir det lite dystert här på bloggen... Men snart blir det nog sol och sommar här inne igen också, tills dess så ta hand om dig och dina nära ♥
