Sitter i min ensamhet vid vattenkanten på Spoon café i Sjöstaden, mina gamla hemtrakter, och dricker en cappuccino. Funderar. Reflekterar. Värderar alternativ. Du ska veta, kära blogg, att jag önskar sååååå mycket att jag kunde delge dig mina tankar och frågeställningar. Men inte just nu. Kanske i framtiden, när bitarna fallit på plats.
Känner i alla fall att jag är ett bra sällskap till mig själv... Äsch, nu är hon så där flummig igen kanske du tänker nu!!! Men ärligt talat, visst finns det stunder där du ingen hellre velat dela dina tankar med än just dig själv? I enskildhet, kanske med lite liv och rörelse runt omkring men inte just intill dig. Där finns tystnaden. Lugnet.
Det här sista året, vilken mental resa det har varit. Är så mycket starkare idag än för ett år sedan, för att inte tala om för två, tre eller fyra år sedan... I will survive. Förstår du hur befriande den tanken är??? Vad som än händer, jag klarar mig. Jag reser mig. Jag utvecklas. Jag lyckas.
Tack för att du finns kvar, bloggen. Du är ett bra stöd ska du veta!!!
❤❤❤
Ja...dessa tankar man har. Och ja..bloggen är himla bra!
skrivenJag skulle oxå vilja skriva så mycket mera ibland. Men.. man vill ändå inte delge en massa som kan och kommer att ställa till det för andra. En fin balansgång detta med bloggande.
:)
Kika in o se min tanke för dagen!