Vart tog den gamla Caroline vägen?

Sitter vid matbordet, soft pianomusik i högtalarna. Barnen sover. Jag tittar på bilder från de gågna åren och slås återigen av en insikt som kommer till mig allt oftare. Jag har förändrats. Jag är förändrad. Jag har blivit hård. Jag tittar på det här fina kortet och dörren till mitt innersta öppnas inte så som det hade gjort tidigare. Jag har förlorat min mamma till hennes sjukdom (hon lever fortfarande) och jag tar inte in den insikten. Har jag även förlorat en bit av mig själv, den jag var? Så mycket känslor som brukade bubbla inom mig. Var är de nu? Vart tog de vägen?
 
Ofta skriver jag här på bloggen om att jag verkligen har förändrats, att jag har utvecklats på så många plan. Att jag vuxit som människa, tagit fler steg på min utvecklingstrappa än jag trodde var möjligt. Jag ÄR på en helt annan plats idag än för kanske fem år sedan och det är jag verkligen stolt över. För vägen dit har inte varit lätt, men nödvändig.
 
Men. Jag har samtidigt byggt upp en vallgrav runt mitt innersta. Jag som brukade ha så nära till mina känslor. Det har hänt saker som ärrat mig så djupt in själen. Som har gjort mig hård.
 
Min mamma är svårt sjuk. Och slutet på hennes livsresa är inte värdigt. Hon får inte den omsorg hon behöver. Jo, pappa kämpar på så gott han kan men han är 79 år och har själv genomgått mer än 30 (!!!!) operationer de senaste tre åren. Han har inte kraften att vårda henne fullt ut och biståndshandläggaren måste "utreda" mer, mer, mer. Nya människor klampar in hos mamma och pappa, morgon och kväll. Mamma gråter och är orolig, vill inte ha alla de där nya människorna där. Och här sitter jag, 50 mil bort, och kan ingenting göra.
 
Jag stänger av. 
 
Jag öppnade mitt innersta och gav allt av mig själv till den man som var min bästa vän och kärlek, innan jag träffade Magnus. Så många tårar som den relationen kostade mig (och glädje också, naturligtvis) så har även den fått mig att bygga en djupare vallgrav runt mitt inre. Jag klarar fortfarande inte av att släppa in någon till 100 % i mitt hjärta även om jag är på god väg med Magnus som är den finaste man jag någonsin träffat ♥ 
 
Ärligt talat tror jag inte att mitt hjärta fullt ut kommer att bli helt igen. Jag trodde att jag var duktig på att hitta vägen in i människors innersta rum men den mannen kommer jag aldrig att förstå mig på. Om alla människor som vi har nära relationer med i våra liv är utvalda och utsända för att utbilda oss, på ett eller annat sätt, så var han mitt examensprov. Helt klart. Jag vet fortfarande inte vad jag fick för betyg på den tentamen . Den tog musten ur mig i alla fall.
 
Jag stänger av.
 
Skilmässan och massor med händelser runt den har också bidragit till att jag byggt och byggt och byggt djupare i den där jäkla vallgraven av hårdhet. Men det är överspelat nu, hårdheten sitter där den sitter. Den gör mig inte så ont längre.
 
Men min mamma. Henne vill jag öppna hjärtat för innan det är för sent. Henne vill jag gråta för, sörja över. Älskade lilla mamma. Vem var du egentligen? Dig fick jag ju heller aldrig tag i, din innersta kärna. Men du hade inget egoistiskt i dig, ingen egen agenda. Du var bara du. God mot minsta lilla myra men samtidigt hade du så svårt att visa ditt inre, din djupaste kärlek för oss som stod dig närmast.
 
Jag stänger av.
 
Men jag vill ju bli mjuk igen, känslig och kärleksfull. Jag vill fortsätta att vara den nya Caroline men jag vill också hitta tillbaka till den gamla.
 
Ärren i hjärtat finns kanske kvar för alltid, som en tatuering påminner de mig om något som jag upplevde en gång. De påminner mig om vad jag var kapabel till. Att svika mig själv, i vissa lägen. Det är nog bra att de finns där, när såren läkt ut till fullo alltså. De är på god väg, jag tror verkligen det. Jag är på god väg. Men hårdheten vill jag få bort. Den är inte jag. Carro är ju en mjukis. En självsäker och stark mjukis förvisso. Men ändå, en mjuk och go människa. Sådan har jag varit och sådan vill jag fortsätta att vara.
 
♥♥♥

Kommentarer :

#1: Ann-Louise

Ja du Caroline, livets prövningar sätter spår som aldrig försvinner, man måste stänga av helt enkelt. Mänskligt överlevnadsbeteende, djupt rotat av evolutionen. Den starkaste överlever.
Ju äldre man blir desto tydligare blir det och den du var finns där, men med mycket adderat. En nygammal bekant. Svår att förstå men bara att acceptera MEN man får inte låta den styra. Man måste ödmjukt förhålla sig till hur det blev och samtidigt inse att ens egna föräldrar också genomgått detta under tiden vi växte upp.
Livet är mest gott om man väljer det!
Stor Kram

Svar: Fina vän <3 Det är så kloka ord... Och framförallt att livet är mest gott om man väljer det. Det är verkligen ett val man får göra, det är lätt hänt att bli matad med så mycket negativt på olika sätt här i världen. Att veta att man har ett val, det är en viktig insikt. Att välja glädje <3
KRAAAAAM
Caroline

skriven
#2: Anonym

Hej Caroline. Jag läste din blogg för länge sedan, när Irma var liten men "du försvann" mellan telefon och datorbyten. Nu har jag hittat tillbaka och är fast! Så mycket du har vuxit, och vilken härlig(are) person du är 😊 Jag ville bara säga att jag lärde mig tidigt att bygga en mur, men det går att riva ner den... 30 år av känslomässig ensamhet men det går att lära sig att släppa in folk, och lära sig att lita på människor på nytt. Det krävs bara ett jäkla stort mod! Som att hoppa från ett berg ungefär, utan att veta om det verkligen står någon där nere och tar emot... ☺️ Kram till dig!

Svar: Hej!Skrev precis en kommentar till dig men den försvann... Det jag skrev i alla fall var att jag blev väldigt glad för dina ord och för att du är en "nygammal" läsare, vad roligt med någon som ser och reflekterar över utvecklingen som skett över åren :-)
Jag tror precis som du skriver att mod är en avgörande nyckel för att leva ett rikt liv. Som Sören Kirkegaard skriver...
Att våga är att förlora fotfästet för en stund, att inte våga är att förlora sig själv.
Stor kram och välkommen tillbaka!!!
Caroline

skriven

Kommentera inlägget här :