Energi 365

Det är en varm sommardag när jag landar och jag känner mig lycklig. Checkar in på det wohnheim där jag ska bo de kommande månaderna och går sedan ut för att äta middag på restaurang, bara jag och alla mina förväntningar om framtiden. De här månaderna ska bli en nystart för mig. Efter några tuffa år då jag bland annat råkade ut för en svår ridolycka ska jag nu landa på fötterna i vuxenlivet.

De kommande dagarna blir intensiva. Jag fattar tycke direkt för en annan tjej, Camilla, och vi kommer att hålla ihop de närmaste åren. I rummet bredvid mitt bor en italiensk kille, han blir väldigt förtjust i mig och när vi är ute tillsammans på kvällarna är han nära mig hela tiden, lite för nära. Jag tycker att det är jobbigt och beklagar mig inför Camilla. Han är närgången på ett sätt som jag inte är van vid och jag tycker själv att jag förklarar tydligt gång efter annan att jag inte är intresserad av honom. 

När ödeskvällen kommer ska jag och Camilla gå ut själva. Vi har haft det dåliga omdömet att köpa varsin halvliter vodka och Redbull och dricker i oroväckande takt på hennes rum. Framme vid utestället är jag så berusad att jag inte får komma in. Jag tappar kontakten med Camilla och försöker stappla hemåt, en riskfylld färd för en ung tjej som knappt kan stå på fötterna. Jag går fel, hamnar vid en kyrkogård där ett äldre gäng hänger. Efteråt har jag många gånger insett att mitt vuxenliv hade kunnat sluta där för gott, det området som jag hamnade i var vid tidpunkten ett tillhåll för narkomaner och en del kriminella gäng och jag var fullkomligt värnlös. Men en kille följer mig en bit och till slut stapplar jag in på studenthemmet. Har ett svagt minne av att det känns som att mina ögon har vänt sig i sina ögonhålor, jag ser ingenting och får hjälp uppför trappan. Att få in nyckeln i dörren till mitt studentrum visar sig vara ett omöjligt uppdrag. Då inser jag att dörren till min italienska granne står öppen. Han har fest därinne och jag stapplar in och faller ihop på hans säng. Sedan blir det svart. 

Någonstans i det där svarta hålet känner jag plötsligt hur jag har en tyngd över mig, hur jag gungar fram och tillbaka och hur något hårt trycks in mellan mina ben. Jag hör hur någon flåsar över mig och förstår någonstans vad det är som händer. Men jag kan inte röra mig, kan inte skrika, kan inte slåss. Ingen del av min kropp vill lyda den uppmaning som den näst intill medvetslösa hjärnan ger, ta dig härifrån! Han gör dig illa!

På morgonen lyckas jag släpa mig upp från sängen, hittar min klänning och trosor och stapplar ut från det rum som jag aldrig mer kommer att sätta min fot i. Låser upp min egen dörr, sätter på duschen och de närmaste timmarna blandas det mjuka kranvattnet med det salta från mina tårar...

Varför berättar jag detta för dig? Jo, för att jag aldrig kommer att sluta prata/skriva om det som är svårt, det som är utmanande. Det är mitt lilla bidrag till att skapa en bättre värld, att våga och vilja prata om livets alla sidor. Om några veckor börjar jag volontärarbeta för Tjejzonen för att stötta unga tjejer som mår dåligt och kanske skadar sig själva på olika sätt. När jag blev våldtagen på ett studentrum för 18 år sedan fanns det INGEN som fanns där utan en massa eget tyckande och tänkande. Det fanns ingen som beskrev för mig att livet är så jävla tufft ibland men det är ok och att vi klarar det. Som beskrev att livet är underbart ibland och att vi alla är värda dessa underbara stunder. Som beskrev att livet är både och. Kanske om jag hade fått höra (om och om igen) att livet inte är så jävla enkelt. Men att vi klarar det och att det går att finna ljus i mörka stunder också. Med massor av kärlek, stöd och vetskapen att vi inte är ensamma med våra tankar och upplevelser. Om jag hade fått höra det så kanske min väg tillbaka till mig själv hade blivit lite enklare. Och lite kortare.

Och ärligt talat, så är det alla dessa upplevelser som gör att jag verkligen står på stadiga fötter när jag föreläser om lycka. För tro mig, jag har upplevt bägge sidor av livet. Big time.

♥♥♥