Dessa vackra sommardagar. Just nu är jag och tjejerna på Västkusten och det är underbart, precis som vanligt. Den här bilden tog jag dock tidigare i somras, i Stockholms skärgård, och den ger mig ett slags lugn. Den här sommaren är väldigt annorlunda från förra årets, då var det mycket mer av en känslomässig centrifug som jag befann mig i. Nu känner jag mig mest... lugn. Fattar inga stora beslut, smider inga stora planer. Flyter med, helt enkelt. Det kanske låter tråkigt men efter de senaste årens turbulens känns det skönt.
Igår var det för övrigt en ovanlig dag. Jag fick ett oväntat telefonsamtal (från en person som jag känt till länge men aldrig pratat med tidigare) och tvingades att rannsaka mig själv. Vem är jag? Vem vill jag vara? Efter det samtalet blev det så oerhört tydligt för mig att jag vill vara en person som människor kan lita på. Jag vill vara en person som möter andra (och mig själv) med respekt. Jag vill vara rak, ärlig och modig. Det finns så många jävla ynkryggar där ute och jag vill inte vara en av dem.
Jag har verkligen inte alltid fattat rätt beslut, agerat som en god medmänniska, varit klok och rättrådig. Jag har varit självisk, svartsjuk, bitter, ältande, feg. Men jag försöker att vara en bra människa med ett stort hjärta och tror att jag i det stora hela lyckas med det. Frågan som dock väcktes till liv i mig under gårdagen var... Har jag varit ärlig? Nej, inte alltid. Det har jag inte varit. Men jag skulle vilja säga att jag i dagsläget, i princip, inte har några obekväma hemligheter för någon. Det är så otroligt skönt att inte ha det. Och framförallt i en nära relation. Det har blivit (ibland smärtsamt) tydligt för mig de senaste två åren. Det jag vill ha i en relation är tillit. Att kunna lita till hundra procent på den jag är tillsammans med. Jag har bara känt det i en endaste relation jag haft och det är i min nuvarande. Och det handlar naturligtvis både om mig själv och om den person jag har en relation med. Det är en otrolig trygghet i att kunna känna tillit till en annan människa. Jag litar på det du säger. Jag litar på det du gör.
Så på något sätt är jag tacksam för det samtalet som jag fick igår. För det handlade om ett vägval. Att välja att vara ärlig eller att välja att ljuga. Och jag kan bara inte ljuga, jag kan inte det. Det har försatt mig i några riktigt tuffa situationer i livet men det är som en urkraft inom mig. Om jag ställs mot väggen kan jag inte ljuga.
Och ju äldre jag blir desto mer övertygad är jag.
Ett rent samvete är den bästa huvudkudden.
Jag vill inte ha några lögner i mitt liv. Jag vill stå för den jag är och för de val jag gör. Även om det kan innebära att jag kan få skämmas eller bli ifrågasatt. Jag tror att ett oärligt liv har ett högt pris, det sliter ut dig. Medvetet eller omedvetet.
Att vara ärlig. Mot sig själv och mot andra. Det är att leva innerligt. Enligt mig.
Läser ditt inlägg och mina ögonen fylls av tårar. Det är länge sedan jag nu följde din blogg men för ett par veckor sedan "ploppade" ditt namn helt plötsligt upp i mitt huvud och jag klickade mig fram till bloggen igen. Har förstått att ditt liv ser annorlunda ut nu än då jag läste sist men och blir varm i hjärtat då jag förstår att du är lycklig nu. Kommer ihåg att jag vände och vred på det du skrev tidigare, hade känslan av att något inte var som det skulle (kanske beroende på att jag kände igen mig själv allt för väl i det du skrev)
Vill egentligen bara säga att jag önskar dig lycka till i livet och att du inspirerar mig med det du skriver.