En av mina favoritbilder från förra sommaren, vi tre var på Nordens ark med tjejernas kusiner och de hittade en höskulle att hoppa ner i, vilket de gjorde om och om igen <3 Jag minns den dagen så väl för jag kände så starkt inom mig att det kommer att bli bra med detta nya liv, denna nya tillvaro. Och det har blivit bra men tuffare än jag trodde att hitta min egen väg, hitta svaret på de frågor som väckts till liv inom mig de senaste åren.
Någonstans inom mig trodde jag att "allt" skulle bli lugnt efter skilsmässan förra året som ju var en väldigt stor förändringsprocess i sig att gå igenom. Jag tänker mig att man skulle kunna likna en skilsmässa vid att gå igenom en tuff sjukdomsperiod. Du börjar få symtom, ibland tar det många år och de smyger sig successivt på och ibland slår de till som en stor jävla käftsmäll från en dag till en annan. Du går till doktorn och får en diagnos och inser att du kommer att behöva gå igenom en svår process under en tid som kanske inte är tydligt definierad. När du är under behandling blir det ändå ett fokus, dag för dag och steg för steg. Hur tufft det än är blir det ändå en period med många praktiska göromål som tar tid och energi. Tider ska passas, läkare ska konsulteras, mediciner tas, kanske ska operationer genomföras. Och en dag får du beskedet att du är friskförklarad och du tänker kanske att nu är det klart, nu är det över. Jag tog mig igenom den tuffa perioden så nu kan jag gå vidare med mitt liv.
Och då. När du kanske tänker att det gick vägen, nu är livet som det ska vara igen. Kanske är det då som den största processen tar sin början. Alla frågor som har väckts till liv inom dig under resans gång. Vem är jag idag, efter den här krisen? Vem vill jag vara härifrån och framåt? Vad är viktigt för mig? Hur vill jag förvalta mitt liv? Vilka val ska jag göra? Vilket fokus ska jag ha?
Jag läste precis en väldigt fin och tankeväckande krönika på DN om sorg där författaren berörde det oerhört viktiga faktum att vi alla hanterar sorg på vårt sätt och att det måste få vara så. Min exman och jag gick vidare ur separationen på olika sätt, det är lätt att tycka och tänka att mitt (eller hans) sätt minsann var bättre eller mer genomtänkt. Jag har lagt stor vikt under detta år att träna mig i acceptans, förståelse för andras val, nyfikenhet och omtanke. Och jag är stolt över mig själv, jag ser på två glada och goa ungar och inser att både jag och han lyckats skapa en ny tillvaro för tjejerna där de mår bra och får utvecklas.
Vad behöver då jag för att lyckas vara lycklig? Vad behöver jag för att må bra och fortsätta att utvecklas? Det har tagit mycket kraft och energi att komma fram till det och jag är fortfarande i en process. Jag har haft fantastisk hjälp av min coach Silje som jag har träffat sedan 2013. Vi träffas fortfarande en gång i månaden och det är en paus i vardagen som är ovärderlig för att jag ska hitta svaren på de frågor som fortfarande inte är besvarade fullt ut inom mig.
Det som jag verkligen har lärt mig de senaste åren är att lycka inte handlar om att samla på sig sköna upplevelser och minnen att bära runt i en mental tygpåse och gå omkring med hela livet, ibland krampaktigt. Det är att våga vara i nuet, utifrån hur det verkligen är. Att våga möta de utmaningar och glädjeämnen som kommer i ens väg. Att våga stå kvar när det blåser hårda vindar och att unna sig att stå kvar i solgasset och bara njuta av ögonblicket.
All kärlek till dig <3 Jag hoppas att du lever det liv som du vill leva och strävar efter att vara den person som du vill vara. Även om det är smärtsamt mellan varven. Men det är värt det, det är i alla fall min övertygelse.
Hei Caroline!!
Jeg har fulgt bloggen din fra og til over lengre tid og da vi begge har gått gjennom mye av det samme i det siste, har jeg funnet stor støtte og trøst i innleggene dine ! Takk for inspirerende ord! Jeg ønsker deg en fantastisk påske!! Klemmer Birgit