Vaknade denna morgon och möttes av en, till viss del, ifrågasättande kommentar här på bloggen. Igår kväll skrev jag ett inlägg då jag satt med en kopp thé som sällskap och reflekterade över hur tacksam jag är över att känna att mitt liv är så enkelt numera. Och bygger på en fullkomlig ärlighet. Och då reflekterade jag också över hur det förhåller sig med oärlighet. Hur jag tror att vi har en sådan fantastisk radar i vårt undermedvetna. Det styr oss i rätt riktining men det är inte alltid vi vill åt det hållet. Så då slutar vi lyssna till vår inre röst med risk för att vi lever i en lögn istället.
Väldigt ofta när jag skriver från hjärtat (och sedan i somras har det då och då blivit relaterat till en avslutad vänskapsrelation av den anledningen att det under en period var en sorgeprocess) får jag kommentarer om att jag inte lever som jag lär. Att jag skriver så fina ord men att de är tomma. Att jag bara bygger luftslott. Att jag som arbetar som coach inte har förmågan att coacha mig själv. Att jag som föreläser om lycka minsann inte har fattat vad det handlar om. Att jag verkar tro att människor kan vara konstant lyckliga och att jag lever i en illusion.
Ärlig talat är jag jävligt less på det numera. Det är inget roligt när jag ser att jag fått en ny kommentar (vilket ju ska vara en positiv känsla, oavsett om det är ris eller ros) så får jag en obekväm känsla av att nu är det en "sådan" kommentar igen. Varför är det så provocerande att skriva om livet i sin helhet? Varför blir människor upprörda eller irriterade eller vad det nu är av att jag skriver om livets alla paletter? Jag har ett större behov av att skriva här när något tynger mig eller utmanar mig än när jag har haft en mysig fredagskväll med tacos och chips. Jag vet liksom inte riktigt vad jag ska skriva om då, som känns intressant för mig själv. Den kommentaren som jag fick imorse var väl egentligen inte så "farlig" och personen ifråga förde ett resonemang kring sina frågeställningar till mig. Men det känns ändå som att det är samma tema som återkommer, igen och igen.
Jag har inte många läsare så i förhållande till det får jag ovanligt många ifrågasättande kommentarer tycker jag själv. Och just nu känns det inte roligt att fortsätta blogga om mina innersta tankar och reflektioner. För jag blir osäker när jag får dessa påhopp titt som tätt. Skriver jag bara om en massa negativt? Gnäller jag och ältar här på bloggen. Ja, det vill väl ingen läsa. Kanske bättre att jag skriver någon annanstans då där jag slipper förmörka människors sinnen. Jag har en fin gammal dagbok, är det dags att börja skriva i den istället?
Jag tycker att det är underbart att läsa din blogg med dina tankar och funderingar. Du skriver öppet och ärligt och det gör att jag alltid återvänder till din blogg. För att du får mig att stanna upp och fundera över saker i livet. Fortsätt precis som du gör. Det är det som gör dig så bra. Att reflektera över saker är alltid bra, det är ju det som gör att man kommer vidare i livet. Stor kram från Mira (mirandalux)