Crazy world!!!

Det är så tyst i lägenheten, tjejerna sover fortfarande gott. Jag har redan hunnit med lite jobb (vaknade fem och var pigg) och dricker nu citronvatten framför datorn. Låter tankarna komma och gå, har blivit mycket bättre på att möta dem istället för att slåss emot dem. Ärligt talat, blir inte livet så mycket enklare på vissa sätt med åren? Jag är 37 nu, fyller 38 i sommar. Minns så väl att åldern var viktigare för några år sedan, tänkte på om jag fortfarande var ung eller inte, hur jag uppfattades etc. Idag tänker jag inte på det sättet längre, märker ofta att jag inte bryr mig så mycket heller. Förr var det viktigt hur jag uppfattades i olika sammanhang, idag tänker jag allt oftare på att försöka göra mitt bästa och vara en bra människa. Det räcker ganska långt faktiskt, tänk att även jag till slut insåg det ;-)
 
Igår kväll hamnade jag av en händelse på den där sidan på Instagram där massa rekommenderade/populära/slumpmässigt utvalda inlägg kommer upp, vet inte riktigt hur det funkar... Går sällan in där, känner att jag har tillräckligt många människor som jag vill följa redan. Hur som helst var jag så nära att ta en skärmdump och göra något med men var för trött... Alltså, ärligt talat. Nu är jag ju som sagt "medelålders" eller nåt och har blivit vän med mina jättestora fötter, min ena ansiktshalva som hänger litegrann, mitt gäddhäng (det skulle jag förvisso kunna göra något åt, med hårt arbete) etc. Jag trivs bra med mig själv, för det mesta. Men för de som växer upp idag, och kanske (sannolikt) för många vuxna också, vilken jävla press det kan bli att försöka hänga med i detta perfektionismens Mecka!!!
 
Jag tycker att det har blivit en ganska stor förändring på Instagram och Facebook, kanske har det att göra med vilka inlägg som selekteras ut men jag tycker ändå det. Det känns så oerhört ytligt och kroppsfixerat på sociala medier idag. Bild efter bild på deffade tjejer/kvinnor/killar/män/par som tar selfies mot helkroppsspegeln iförda bikinis eller minimalt med kläder. Gärna superstylade fast de är på väg till eller från gymmet och jag gissar att det inte var första bästa bild de tog som lades upp utan säkert har många ägnat ett ganska bra tag åt att få till den perfekta positionen att förmedla ut i cyberrymden.
 
Jag är med i en grupp på Facebook som handlar om tips och pepp för folk som äter LCHF och där är det numera i vart och vartannat inlägg före- och efter bilder. Jag förstår att människor är stolta över sina förändringar men det blir mer och mer av (tycker jag): "Titta så fet och ful jag var, nu är jag jättesmal och har bara 7 kilo kvar att gå ner innan jag är i mål" och så 371 kommentarer på det som bekräftar det "fula" och det "fina" och med specifika frågor om exakt hur mycket kokosolja du har i ditt fettkaffe för att gå ner så där mycket? Eller så är det andra frågeställningar av arten, "Jag åt en banan imorse, är det ok?" med den kärnfulla responsen "Nä, det är INTE ok!!!! Det är INTE LCHF." och jag tänker i mitt stilla sinne att det var fan i mig bättre förr...
 
Det finns nämligen något i allt detta som oroar mig djupt, kanske också på grund av de tjejer jag möter i chatten hos Tjezonen. Jag tror att många människor idag vacklar på en väldigt tunn tråd, de håller sig inte upprätta av egen kraft utan genom bekräftelsen från andra (på sociala medier eller i andra sammanhang). Det är så förbannat sorgligt att kloka, roliga, vackra, härliga människor behöver andras reflekterande blickar för att känna att de är just allt det där. Och jag kan titta på bilder av mig själv, när jag var 20-30 år och ser en så himla fin tjej, på alla sätt och vis. Men det var sällan jag kände det, i mitt hjärta. Tyvärr tror jag att det är ett ännu hårdare klimat idag och vi har ju onekligen en epidemi i det här landet med människor som mår dåligt och där många är sjukskrivna pga stressrelaterad ohälsa.
 
Men tänk om hela världen exploderar om ett år? Eller om IS börjar använda kärnvapen och kemiska vapen för att utplåna världen? Eller att vi får en istapp i huvudet när vi går på Drottninggatan, en ruggig dag i januari? Ärligt talat. Hur vill vi må? Hur vill vi känna? Hur vill vi använda den här begränsade tiden på jorden?
 
Värt att fundera på, tycker jag ♥

Kommentarer :

#1: Fia

Gjorde inte du en bröstförstoring för några år sedan, hur reflekterar du över det idag? något du ångrar? Jag står i valet o kvalet.

Svar: Hej Fia!

Det stämmer, jag gjorde den för cirka fyra år sedan. Det har jag aldrig ångrat, för min del var det genomtänkt och ett bra beslut. Jag tänker i princip aldrig på det, det är lite som med min tatuering. Den/de bara finns där...

Jag reflekterar inte heller kring om det var rätt eller fel utifrån ett större perspektiv. Det var rätt för mig och jag ser det inte som en big deal, faktiskt. Jag är ganska liberal i mina tankar och åsikter. Tycker att människor får göra som de vill, om de mår bra av det. Det som dock kan oroa mig är min egen analys, att många människor idag behöver mer och mer bekräftelse, exempelvis via sociala medier, för att må bra. Att fokus blir så mycket "utifrån och in" istället för "inifrån och ut". Och att jag tror att idealen idag är lite annorlunda än för 15-20 år sedan. Pressen är större, från fler håll.

Finns förstås massor av fantastiska aspekter med sociala medier, också!!!

Ha en fin dag!
Caroline

skriven

Kommentera inlägget här :