Ikväll gjorde jag det som jag förberett mig för en tid nu. Jag tog det där förbannade steget över kanten åter en gång. Jag kastade mig ut, jag faller och faller och faller just nu. Hur det känns? Känns det som en befrielse, en lättnad, ett kliv framåt? Just nu känns det bara så sorgligt och så tomt. Jag tror inte att jag kunde ha gjort på något annat sätt men vad fan spelar det för roll just nu?
Ikväll tror jag mer än vanligt på att det måste finnas ett högre syfte med vår korta resa här. Att det finns en mening med det som sker. Kanske inte med varje enskild händelse men i ett större perspektiv. Kanske är vi inte ytterst här för vår egen skull utan för andras? Att vi finns här för att lära ut någonting, att skapa något som är större än oss själva? Det känns i alla fall trösterikt att tänka så, just ikväll.
♥ ♥ ♥
Modigt ❤️
Erika