Begravningar och död är verkligen laddat. Jag förlorade min älskade mamma för snart ett år sedan och nu vakar jag över min älskade pappa vars liv snart kommer vara slut. Båda mina föräldrar på ett år och jag är bara 38. Det är så sorgligt och hemskt att jag ibland slår bort tanken för att jag orkar inte bryta ihop konstant. Hur kunde livet bli så här??
Men som du skriver väcker det enormt mycket funderingar kring egna livsval, hur jag förvaltar min tid och med vad och vad som händer efter detta livet. Funderar också mycket på mina föräldrars arv till mig och då menar jag inte saker utan vad de lärt mig, vilka egenskaper jag fått från dem, vilka värderingar jag utrustats med men även hur jag ger vidare till min son, vad jag utrustar honom med och vilka grundstenar han får att basera sitt liv på.
Måste säga att alla dessa frågor i samband med sorg är svåra att sortera och hantera men för mig är det nödvändigt...
Önskar dig, dina döttrar och din mamma fina stunder tillsammans.
Kram Erika
Tack för att du skriver här så klokt och personligt, det är värdefullt att få ta del av dina tankar varje gång!
Så tufft det måste vara att förlora (eller vara på väg att förlora) båda föräldrar under kort tid, att knappt hinna bearbeta den ena förlusten innan den andra står för dörren... och att inget kunna göra för att påverka, utan "bara" acceptera det som livet för med sig.
Samtidigt så är det kanske allra mest i de svåra stunderna som vi närmar oss vårt allra innersta. Det filter vi annars har runt omkring oss, med elektronisk utrustning, sociala medier, "borden" och "måsten" förlorar lite av sin dragningskraft och frågan "Vad är EGENTLIGEN meningen med alltihop?" tränger igenom.
Och att det är svårt... Ja, det är det ju! Livet är f*n vare sig enkelt eller rättvist många gånger. Men det är det dyrbaraste vi har, det enda vi har. Så då gäller det att förvalta det väl, för vår egen och våra älskades skull <3
Stor kram till dig Erika!!!
1