Mamma...

...förlåt mig. Jag orkade inte ikväll. Jag orkade inte se din lilla kropp som tynar bort, jag orkade inte se sjukdomen som äter upp det sista av dig. Jag orkade inte möta din, snart tomma, blick och jag orkade inte stryka över dina tunna armar som skakar när gråten kommer. Jag orkade inte möta dessa dödens korridorer där ingen glädje bor.
 
Så jag reste mig upp och lämnade dig. Jag gick därifrån. Jag är ledsen mamma men jag orkade inte vara i detta avgrundsmörker ikväll.
 
Jag älskar dig ❤️

Kommentarer :

#1: Ann-Louise

Kram Caroline ❤️
Hatar det du går igenom. Nånstans vet jag att det blir bra igen. Men medan är det skit.

Svar: Tack fina Ann-Louise för din omtanke ❤️

Det bästa som skulle kunna hända är om hon kunde komma till ett äldreboende där det finns någon form av engagemang och värme, där hon kunde få ett lite större rum (hon hatar sitt rum som mest består av en enorm toalett...) och där de andra boende fortfarande är lite livfulla.

Om inte det är möjligt vore det bästa att hon får somna in, för gott 😥

Ta hand om dig, kramar 💕
Caroline

skriven
#2: Mia (kusin)

Åh vad jobbigt. ❤️

Svar: Hej Mia 💚

Ja, det är bedrövligt faktiskt... Fy fan att behöva avsluta sina dagar i en sådan deprimerande miljö. Sitta från morgon till kväll och glo på sin TV, någon kommer in i en minut och ger henne medicin och går igen... Hon har blivit så deprimerad sedan hon kom dit, korttidsboendet där hon bodde hela hösten var faktiskt bättre!!!

KRAM
Caroline

skriven
#3: Anonym

Jag alskar dig 😢 ❤ ❤ ❤

skriven
#4: Anonym

Fran Louise

skriven
#5: Anonym

Fran Louise

skriven
#6: Pernilla

Hej är en vännina till Cecilia och har precis gått igenom samma situation med min pappa som tyvär precis gick bort det är fruktansvärt svårt, grymt att sitta och inte kunna göra någonting och bara se dem tyna bort men sedan är det lika jobbigt att inte vara där även om dina tankar är naturligtvis ständigt där, kramar❤️

Svar: Hej Pernilla!
Tack för din kommentar och för dina ord. Jag beklagar verkligen, ja så hårt det känns att inte kunna påverka mer än att finnas tillhands på ett eller annat sätt. Ibland känner jag mig så ambivalent, när jag är här i Stockholm vill jag finnas nära men när jag är där är det svårt att känna glädjen i det också för det är så tröstlöst. När ingenting kan göra situationen bättre utan det bara är en enkelriktad väg, så att säga... Fast samtidigt, även på slutet, så blir nog de där små stunderna av normalitet och närhet väldigt mycket värda. För båda två.

Jag hoppas att du får en fin dag, stor kram!!!
Caroline

skriven

Kommentera inlägget här :