Energi 365

Gud, vad jag önskar att jag var i mitt älskade Göteborg och på ett fullsatt Ullevi just nu ♥ Istället sitter jag hemma i soffan och lyssnar på Håkans "Din tid kommer" och känner en stooooor avundsjuka på alla dem som får dela den här sommarkvällen med honom! Aldrig mer kommer jag att missa en sådan chans, om det nu blir fler chanser vill säga :-)

 

Min tid kommer. Så mycket är bra i mitt liv, barnen och jobbet och familjen och hälsan som jag har (hoppas jag) och min lägenhet och mina vänner och fler delar därtill. Men när det gäller att dela kärleken och livet med någon så är det som att min tid aldrig kommer, helt och fullt. Ytterligare en, i många delar fantastisk, relation som jag efter tvekan och tvivel ändå har avslutat. Ytterligare en gång som jag lever i efterdyningarna av fattade beslut. Och med konsekvenserna därav. Finaste, bästa och godaste Magnus vad jag önskar dig allt det allra bästa i det här livet. Det hoppas jag att du vet. Och jag hoppas också att du vet att du har varit och kommer alltid att vara en stor del av mitt hjärta, en person jag aldrig någonsin kommer att glömma.

 

Ser på Facebook att vänner firar 10-åriga bröllopsdagar, lika vackra då som nu. Förmodligen lika lyckliga fast sannolikt på ett djupare plan. Det är ju uppenbarligen möjligt att hitta den enkla, den rena, den sanna, den bestående kärleken. Varför kommer jag aldrig riktigt dit, varför börjar jag tvivla? Varför börjar jag förhandla med mig själv? Varför börjar jag glida undan? Varför börjar jag söka efter något något annat? Jag förstår ju att detta handlar mer om mig än om de som jag möter, likväl är frågorna så viktiga att sätta ord på. Även om jag kanske aldrig kommer att finna några heltäckande svar.

 

Ikväll lyssnar jag på Håkan i min ensamhet och låter två frågor finnas med mig:

Vågar jag tro på att det någon gång blir min tur? Vågar jag tro på att min tid kommer?

 

♥♥♥