För ett tag sedan hittade jag den här bilden i en mapp på en sajt där man gör fotoalbum. Jag hade helt glömt av att jag hade en massa bilder sparade där, och just den här berör mig extra mycket. Den är från när Irma är liten så den är tagen för knappt åtta år sedan med andra ord. Nu i söndags träffade jag mamma för första gången sedan i somras. Och jag insåg då att jag har förlorat henne nu. Hon minns inte mig längre. Hon är borta. Det finns många hemska sjukdomar därute och det är ju knappast en tävling, vilken som är värst. Men jag vågar ändå påstå att som anhörig så är Alzheimers en av de jävligare... Ett så förbannat sorgligt avslut på livet, för alla inblandade. Älskade lilla mamma, jag önskar för din egen skull att du snart får somna in lugnt och stilla för att inte vakna upp mer... För det är inget liv du lever längre. Men du har haft ett rikt och bra liv, jag hoppas att du känner det i ditt innersta väsen ♥
Jag har nu varit sjukskriven i tre dagar. Jag börjar släppa tankarna på jobbet och mer och mer landa i nuet. Jag vilar mycket, sover mycket, åker till gymmet och går på yoga samt ligger en del i soffan och kollar på serier. Jag märker redan nu att jag börjar återfå min sinnesskärpa. Jag känner en större närvaro med tjejerna, och med mig själv. Jag inser hur otroligt utarbetad jag har varit och jag är tacksam för dessa veckor då jag har fått möjlighet att både vila (främst det) men även reflektera över min livssituation.
Jag satt igår och läste alla blogginlägg från oktober förra året, det slog mig att jag även då vid flera tillfällen skrev om att jag hade mycket på jobbet och kände mig sliten. Förra året vid den här tiden hade jag också en annan process som pågick inom mig, eller kanske två. Jag blev påmind om det när jag läste inläggen igår. Det var en tid som var bra på många sätt men samtidigt mentalt påfrestande. Där jag befinner mig idag känner jag mig såååå klar med att fundera, förhandla och försöka förstå mina innersta syften. Jag vill ha det lugnt och skönt, på alla fronter. Jag orkar inte med mer drama i mitt liv. Självklart kommer jag att ställas inför prövningar även i framtiden på livets väg, det är det ju ingen levande varelse som undkommer. Men jag vill ha harmoni. Och jag märker att jag mer och mer njuter av de små sakerna i livet, ännu mer kommer jag förstås att göra det nu när jag vilar ut och hittar nya krafter. Bara en sådan sak som att dricka en god kopp kaffe på morgonen och se höstens alla färger utanför fönstret. Eller att avrunda kvällen med en rykande kopp thé, i tystnad och stillhet. Det är så lite som krävs, egentligen.
Och om vi älskar oss själva, samt får ha de vi älskar nära till hands... Då är livet rikt. Och komplett.
Kram ♥♥♥
Usch vad det måste vara jobbigt att stå bredvid och inget kunna göra. Jobbigt att det gått så långt.
Hoppas hon snart får ro ❤️❤️
Kram
Ta hand om dig