Jag blev sjukskriven idag, på heltid i knappt tre veckor och därefter på deltid i ytterligare några veckor. Var på företagshälsovården i över tre timmar och hade samtal både med läkare samt min chef. Det kändes jobbigt att sitta tillsammans med henne och stryka alla mina åtaganden den närmaste tiden men det är ju bara att gilla läget. Jag har kört på för hårt under för lång tid, det är den krassa sanningen.
Jag ska ta tillvara på dessa veckor. Många pusselbitar är på plats i mitt liv men inte alla, det finns några kvar att vrida och vända på lite till. Jocke frågade mig redan i slutet på sommaren varför jag jobbar så hårt som jag gör... Vad ska det leda till? Vad vill jag uppnå med det? Det här är ju frågor som jag ställer till grupper och individer varje vecka i min yrkesroll. Otroligt viktiga och relevanta frågor, att lyfta fram i dagsljuset... Under den kommande månaden ska jag i lugn och ro återigen reflektera kring dem.
- Varför väljer jag att arbeta med det jag gör?
- Varför väljer jag att arbeta på det sätt som jag gör?
- Varför väljer jag de fritidsaktiviteter som jag gör?
- Varför väljer jag min partner?
- Varför väljer jag mina vänner?
- Varför väljer jag...?
- Varför väljer jag bort...?
Jag har under många år arbetat hårt för att jag tycker att det är fantastiskt roligt, jag älskar mitt arbete otroligt mycket. Det är med glädje och stolthet jag arbetar med att stärka och utveckla andra, på olika sätt. Jag är glad för att jag är efterfrågad och vill gärna tillmötesgå andras önskningar och behov. Och det är här någonstans som det även börjar att slira... För jag vet att jag har har både ljusa och mörka krafter inom mig, precis som alla andra människor. Konstruktiva egenskaper, och några som är av mer destruktiv karaktär. Jag vill gärna vara till lags, vara uppskattad, vara omtyckt, vara en hjälpande hand. Men det går inte att tacka ja till allt och att göra alla andra glada. Ingen klarar av att göra allt, för alla. Men alla klarar av att göra lite, för några.
Jag behöver landa i detta, en gång för alla. Jag kan göra en liten skillnad i världen och det får räcka så. Och om andra blir besvikna så får de själva ta ansvar för det (förmodligen är det ändå framförallt i mitt huvud som andra blir besvikna om jag inte på direkten kan tillmötesgå deras behov). Jag kommer att göra vissa förändringar i mitt liv nu framöver. Om du gillar dem så är det bra! Och om du inte gillar dem, så är det också ok :-)
En varm kram till dig som läser bloggen och följer mig på livets minst sagt brokiga mix av "high and low". Hur det än är, så är det ju LIVET. Och det tänkte jag behålla ett tag till så därför tackar jag min kropp för att den kör rakt in i kaklet med mig när intellektet inte lyssnar. Tack ♥♥♥
Ta hand om dig nu kära kusin ❤️
skriven