Har du haft känslan någon gång av att inte kunna slänga ett visst plagg, även om det inte använts på flera år? Kanske är det en mix av sentimentalitet och en inre tro på att plagget faktiskt kommer att komma till användning igen. Och kanske en dag, så känns det som att tiden är inne. Att den där klänningen som hängt på en galge längst in garderoben plötsligt ropar ens namn. Att det är dags att ta upp en gammal, fin relation som gått på sparlåga i flera år. Att det plötsligt är dags att skapa nya minnen tillsammans. Vad som händer i framtiden är inte intressant, det som är det däremot är att just idag, just i denna stund så känns plötsligt allt så rätt igen 💕 Och som ni kanske anar, så är det för tillfället ingen klänning jag känner så för (Jocke bad mig för övrigt med bestämd röst igår att sortera bort ett antal klänningar här hemma för de tar liksom över alla skrymslen och vrår enligt honom... men det är en annan historia) utan det är ju såklart -tadaa- BLOGGEN.
Jag kan ärligt tillstå att jag varit sugen på att börja blogga igen det senaste året, sedan min syster startade sin blogg förra våren, en väldigt härlig mötesplats med humor och inspiration som du hittar här. Det är ju ett fantastiskt sätt att möta människor på, ett komplement till det som sker IRL. Det är också en möjlighet att inspirera, kanske påverka någon att känna sig mindre ensam, lite mer modig, lite mer glad.
Samtidigt går det inte att komma ifrån att sociala medier också har en baksida, jag märkte av det när jag bloggade mer frekvent för några år sedan. Trots att min blogg aldrig var "stor" så fick jag märkligt ofta (tycker jag själv) riktigt elaka kommentarer. Jag försökte att inte ta illa vid mig men det gjorde jag. Såklart. Känslan av att någon/några medvetet satte sig ner för att lägga tid på att skriva elaka, sårande ord till mig... Den kändes inte bra. Och jag vet att jag under några år använde bloggen i ett terapeutiskt syfte, för att läka och stärka mig själv efter destruktiva relationer och svåra uppbrott. Och det provcerade tydligen, jag märkte då att människor kan vara oerhört dömande och att det inte är ok i vissas ögon att göra X eller Y... Det gäller att hålla sig innanför ramarna (som "någon" tydligen har satt) och gör man inte det är det fritt fram att kritisera, fördöma, såra.
Men ur allt det där växte också en vilja, en kraft, en vision om att göra gott i den här världen och att hjälpa andra människor att vara lite mer kärleksfulla mot sig själva. Och jag har försökt ha det som min ledstjärna under dessa år. Genom mitt jobb, genom Tjejzonen, genom mina relationer har jag jobbat för att inspirera, lyssna, stötta, utbilda.
Den allra största förändring jag har gjort under de senaste åren handlar dock inte om att hjälpa andra, jag vill påstå att jag var rätt så duktig på det även tidigare. Den allra största förändring handlar om mitt förhållningsätt till mig själv. Lite har jag säkert fått gratis genom att bli äldre (det berömda inre lugnet som kommer med åren) men mycket har jag kämpat för själv. Självklart är jag inte snäll mot mig själv alla årets dagar men betydligt fler än innan. Och det det känns bra, mycket bra till och med 😚
Och jag tror också, precis som författaren och "självhjälpsgurun" Eckhart Tolle att förklaringen till att du inte förmår vara kärleksfull, generös och tolerant gentemot andra människor har en avgörande förklaring. Du hyser inte tillräckligt stark kärlek till dig själv ♥ När du på riktigt börjar älska den du är, det du har, det du gör och det du bär i din ryggsäck så kommer inte längre behovet uppstå av att tycka massa saker om andra människors val och livssituation. Kärlek föder kärlek.
Älskar du dig själv, så älskar du alla andra människor lika mycket som dig själv. Så länge du älskar någon enda människa mindre än dig själv, så har du aldrig vunnit den rätta kärleken till dig själv.
Eckhart Tolle
Jag ser fram emot fler blogginlägg med kloka ord. Du har med dina texter hjälpt mig många gånger i livet ❤️
Erika