Energi 365

Snart är det ett år sedan jag stod på Oscarsteaterns scen och höll min föreläsning "Pausa för livet!" för närmare 1000 personer, jag älskar den känslan ♥ Hoppas verkligen att det kommer fler chanser, ska börja fila på en ny föreläsning framöver. Det är rogivande, att sitta på kvällarna och leta nytt material. Jag har aldrig sett mig själv som en konstnärlig person och kan varken sjunga, teckna eller spela något instrument. Men nu när jag tänker på det så kanske jag har en konstnärlig ådra inom mig trots allt... Jag tycker ju om att skapa upplägg. Föreläsningar, kurser, workshops och andra aktiviteter. Mixa färg, form, allvar med mer lättsamma moment. Gärna förstärka med musik och något oväntat inslag. Lite som att laga mat. När det gäller kreativitet så kan den ta sig uttryck på så många sätt. Det kan vara lätt att glömma. Vilken är din (hemliga) kreativa sida? (bilden är lånad från michelsundin på Instagram).

 

Jag är i Stockholms skärgård, på vackra Djurönäset närmare bestämt där jag tillbringar tre dagar på kurs med jobbet. Jag håller på att utbilda mig till regionalt arbetsmiljöombud, väldigt spännande. Litegrann är det som att vara på retreat, jag lägger mig tidigt och försöker få tid för att vara med mig själv. Det är skönt. Det gäller att gilla sitt eget sällskap, det har jag blivit mycket bättre på med åren. Jag är ganska snäll mot mig själv numera, ställer inte så höga krav på att vara "duktig" hela tiden. Och dömer mig inte så hårt, om jag gör si eller så. Det blir som det blir :-) 

 

Jag scrollar på Instagram och har börjat fundera allt mer på detta fenomen, att dagligen lägga ut bilder på sin mat, träning, ljusstakar, selfies, barn eller sitt nya läppglans. Varför är detta så viktigt för oss människor, att få bekräftelse hela tiden? För min egen del är det lite som att feströka. När jag gjorde det förr om åren var jag sällan 100 % närvarande på en middag, någonstans i bakhuvudet hade jag koll på om andra gick ut och rökte eller funderade på om jag kunde ta en cigg innan efterrätten kom in. Samma sak när jag bloggade regelbundet tidigare eller instagrammade mer. Käkade jag en god middag på en fin restaurang kändes det jobbigt om jag började äta innan jag knäppt några bilder på den härliga löjromstoasten som såklart skulle ut på sociala medier (varför egentligen?).

 

Idag lägger jag mer sällan ut något och visst kan det ibland kännas stressande, jag kanske "borde" finnas där lika ofta som "alla andra"... Men den där frågan "varför" gör sig påmind allt oftare. Varför ska jag fota min härligt rosa hjortfilé ikväll, det räcker väl med att den var god och att jag åt upp den? Varför ska jag ta bilder på den vackra naturen här på Djurö och föreviga på nätet, det räcker väl med att jag tycker att naturen är fin när jag går förbi?

 

Undrar hur andra tänker... Jag pratar mest med syrran om detta, faktiskt :-) Och med Jocke fast han är ju helt anti när det kommer till att fota sitt liv och lägga ut på FB och Instagram och lägger i princip aldrig ut några bilder. Det skulle vara kul att prata mer om detta, ärligt och nyfiket. Är vi "där ute" för att vi tror att vi borde eller för att vi verkligen vill?

 

KRAM