Ikväll tar jag steget...

Tack universum för att ljuset, värmen, grönskan och den klara vårluften är på väg tillbaka till oss ♥ När jag var i Göteborg i början på veckan var det (för mig i alla fall) de första dagarna i år när det det verkligen känns som att våren inte bara är nära utan att den i princip är här. Någonting bra kommer att hända den här våren, det känns verkligen så. Jag vet inte riktigt vad, bara att jag är redo att ta emot något som kommer att vara utvecklande och glädjande...
 
Ikväll sitter jag för första gången i Tjejzonens chatt, jag känner mig så redo för detta och också lite nervös. Varannan torsdagkväll kommer jag att chatta med tjejer mellan 12-25 år och det jag vill bidra med är ge kärlek. Den här världen behöver så mycket kärlek, alla behöver känna sig behövda och bekräftade. Mitt sätt att visa kärlek ikväll och framöver är helt enkelt genom att finnas där. Genom att lyssna, stötta, fråga, svara, peppa, dela en börda för en stund. Det kommer säkert också att bli psykiskt tufft och jag vet att det jag behöver uppmärksamma är att jag släpper taget om tjejerna när chatten stängs ner. Att jag inte fortsätter att tänka för mycket på hur det kommer att bli för dem, vad som kommer att hända, om jag kunde ha gjort mer. Jag tror dock att denna förmåga utvecklar sig allt mer med tiden, ikväll är hela mitt fokus på att vara närvarande och att komma in i detta fantastiska forum på ett bra sätt. För min egen del och för kvällens tjejers skull.
 
Om några timmar åker jag in till stan för att föreläsa om lycka, först ska jag justera min föreläsning lite utifrån jättebra feedback jag fick efter att ha kört den för ett gäng chefer i tisdags. Feedback is da shit :-)
 
Ha en fin och vårig och alldeles, alldeles underbar torsdag ♥ ♥ ♥

Mamma...

...förlåt mig. Jag orkade inte ikväll. Jag orkade inte se din lilla kropp som tynar bort, jag orkade inte se sjukdomen som äter upp det sista av dig. Jag orkade inte möta din, snart tomma, blick och jag orkade inte stryka över dina tunna armar som skakar när gråten kommer. Jag orkade inte möta dessa dödens korridorer där ingen glädje bor.
 
Så jag reste mig upp och lämnade dig. Jag gick därifrån. Jag är ledsen mamma men jag orkade inte vara i detta avgrundsmörker ikväll.
 
Jag älskar dig ❤️

Måndagspuss...

Jag skulle skicka över en puss till er läsare men det kanske snarare ser ut som att jag sitter på toa, haha... Det är ju tanken som räknas, eller? Ett ganska korkat ordspråk egentligen, det är väl ändå handlingen som räknas mest? Kan man tycka...
 
Jag sitter på jobbet fortfarande, ska snart dra mig mot spårvagnen och åka till mammas sjukhem. Imorgon bitti ska jag föreläsa för 60 chefer och behöver vara här redan klockan sju på morgonen. Så ikväll får det inte ske några större utsvävningar, vad det nu skulle kunna vara ;-)
 
Jag längtar efter mina prinsessor idag, kommer inte att träffa dem förrän på fredag och har inte varit med dem sedan i onsdags morse. För det mesta går det jättebra att hantera vardagen utan dem, jag har byggt upp en liten känslomässig mur med åren och dit tränger sällan längtan och ledsamhet in. Som jag har skrivit tidigare så är det inte heller alltid som bubblande glädje och kärleksfullhet hittar in. Så det är på gott och ont, jag jobbar successivt på att rasera muren litegrann för att få in mer känslor i mitt liv igen. Men när man skiljer sig med små barn "i bagaget" måste man hitta en strategi tror jag, annars kanske man blir galen av sorg och längtan till slut. Men ikväll längtar jag efter deras värme, doft och närvaro. Det gör jag verkligen!!!
 
Hoppas att du har en fin kväll, nu ska jag sticka till lilla mamma, kram <3